18 June 2010
Student på 1950-talet
DE TVÅ FÖRSTA studieåren ägnades på den tiden helt åt basämnena anatomi, histologi, kemi och fysiologi. Studierna pågick sex dagar i veckan, varje lördag förmiddag var det förhör. Ett tredje år lästes patologi och farmakologi – först i slutet på det året såg man sin första patient. De som var uttagna till militärtjänst tillbringade de tre första ”sommarloven” som värnpliktiga med utbildning i krigssjukvård.
FJÄRDE ÅRET FÖLJDE de kliniska kurserna, först sex månaders internmedicin och direkt därpå sex månaders kirurgi. Sedan kunde man ta de övriga kliniska ämnena i den ordning som råkade passa. I stället för AT avslutades studierna med tre månaders assistenttjänstgöring i medicin respektive kirurgi – plus två månaders valfri assistenttjänstgöring, för min del psykiatri.
REDAN EFTER MEDICINKURSEN kunde man få dispens att vikariera som underläkare. Liksom mina kamrater hann jag med en rad korttidsvikariat mellan kurserna. Också assistenttjänstgöringarna förvandlades ofta till vikariat. När man kom till den sista tentamen – internmedicin – hade de flesta av oss därför direkta sjukvårdserfarenheter från olika kliniker.
VAR DET EN bra utbildning? Frågan är svår att besvara eftersom jag inte har något att jämföra med; jag har bara en läkarutbildning. Andra studiegångar har jag inget studentperspektiv på. Däremot har jag erfarenhet av senare medicinarutbildningar som lärare. Rent generellt kan man väl tycka att det var väl mastigt med hela två års prekliniska ämnen, varav det mesta ganska snart blev glömt. Som tur är – inom anatomin händer det väl inte så mycket, men 1950-talets histologi, kemi och fysiologi blev naturligtvis inom få år helt omoderna.
NUMERA BLANDAR, INTEGRERAR, man gärna olika specialiteter som till exempel medicin och kirurgi. Jag är inte säker på att det är bättre. En grundläggande erfarenhet som student var ”rolltagandet”. Gick man medicinkursen fick man känna sig som intermedicinare; på kirurgkursen spelade man rollen som lillkirurg. Detta underlättades om det fanns bra förebilder bland föreläsarna och inte minst bland läkarna på avdelningen. Jag sökte alltid någon att se upp till och försöka likna, en mentor. Ofta var det till nytta, i några fall ledde det till besvikelse.
NUMERA TILLÅTS MEDICINARE inte att vikariera lika lättvindigt som för femtio år sedan. Det bör nog patienterna vara tacksamma för; själv kände jag mig ofta utsatt och otillräcklig. Men det är ingen tvekan att det var mycket lärorikt för oss som hamnade som ofärdiga doktorer i den hårda verkligheten. Det var ju först då man begriper vad man givit sig in på, vad det kan innebära att vara ensam ansvarig (bakjouren fick inte störas i onödan!) i en krissituation. Det jag hade svårast med var jourerna, särskilt att som psykjour bli uppkörd mitt i natten för att ta ställning till om den som gjort ett suicidförsök skulle skickas hem eller tvångsintas.
VILKET ÄR MÅLET, till vad syftar den grundläggande läkarutbildningen? Jag föreställer mig att det mest rationella svaret blir: att göra oss till förberedande allmänläkare. Den som verkligen vill bli allmänläkare måste förstås genomgå sin specialistutbildning. Men alla läkare, oavsett specialitet, måste kunna blicka en bit bortom sitt eget tunnelseende. Man måste förstå när den egna specialkunskapen blir för begränsad. Det gäller inte minst patienter med somatiska besvär på psykisk grund.
LÄKARUTBILDNINGEN reformeras mer eller mindre löpande. En ny studieplan hinner knappt påbörjas förrän det är dags att fasa in nästa. Det finns en kanadensisk undersökning som jämför läkare som gått en gammaldags ”auktoritär” utbildning med läkare, som gått på det för sin framsynta pedagogik hyllade McMaster. Det verkar inte vara någon skillnad i hur man lyckas som färdig läkare. Vilket måste kännas deprimerande för alla som med sådan entusiasm lanserar nya studieplaner.
MEN OM JAG fick önska mig något skulle det vara att ytterligare betona två moment: det första att alla får skriva en uppsats och känna på vad forskning och kritiskt tänkande kan innebära. Och för det andra en utvidgad handledning i psykologi och självkännedom, vad som händer i mötet läkare-patient. Alla kliniskt verksamma doktorer har ju med patienter – medmänniskor – att göra. Kunniga är de flesta läkare. Men alla är inte lika bra på mänskliga kontakter.
18 June 2010
Medicinsk pedagogik i teori och praktik
Dagen efter ankomsten till Cheshire var vi inbjudna till Salford Royal Hospital i Manchester där professor Tim Dornan, en internationell auktoritet inom forskningsomr...
18 June 2010
En arkitekt på akuten
Akutmottagningar är komplexa och har ett stort antal flöden och aktiviteter som måste kunna vara flexibla. Vad har ni för strategi när ni arbetar med en akutmotta...
Error parsing XSLT file: \xslt\getVisits.xslt
Error parsing XSLT file: \xslt\getMostVisitedArticle.xslt