26 March 2009
Därför ska en morddömd få läsa till, men inte bli, läkare
Ett universitet som vill vara öppet och hävda allas rätt till högre studier bör inte stänga av en student även om han tidigare dömts för ett avskyvärt brott. Sorgligt nog får hans studiekamrater betala ett högt pris för upprätthållandet av den principen.
Det var den 12 oktober 1999 som Björn Söderberg avrättades i trappuppgången utanför sin lägenhet i södra Stockholm. Han var syndikalist och hans politiska engagemang kostade honom livet. BjörnSöderberg hade avslöjat att en fackligt förtroendevald på hans arbetsplats var organiserad nazist, vilket enligt Svea Hovrätt ledde till att två andra nazister, då 22 och 23 år gamla, sökte upp Söderberg och sköt ihjäl honom. Ett politiskt mord alltså. Sådana är tack och lov oerhört ovanliga i Sverige. Mordet på Björn Söderberg var inte enbart ett brott mot honom och hans närmaste, utan också mot vår demokrati. Och nu läser, av allt att döma, en av de dömda mördarna på läkarlinjen i Uppsala. Borde han få göra det? Jag tror det. Ska han få bli läkare? Absolut inte.
Ovissheten plågar gruppen
Så vitt jag förstår har Uppsala Universitet slingrat sig fram till samma slutsats och den är rimlig – om än svåruthärdlig, inte minst för de andra studenterna på utbildningen. Ovissheten och spekulationerna har plågat gruppen under vintern. När detta skrivs är läget ungefär följande: Socialstyrelsen meddelar att den morddömde studenten inte kommer att få ut någon läkarlegitimation även om han fullgör utbildningen och landstinget låter inte honom delta i någon praktik eller moment där han möter patienter. Däremot får han läsa de teoretiska delarna av utbildningen. För resonemangets skull utgår jag från att inga formella fel begåtts vid antagningen och att studenten inte fuskat sig in på utbildningen. Jag avstår också här från att spekulera kring hans personliga motiv att fortsätta studierna. De vet vi inget om. Vad vi kan göra är att fråga oss vilka som ska få studera på våra universitet.
Gränsdragningsproblem
Den här gången handlar det om en person som begått ett vidrigt brott – men han har också avtjänat sitt straff och är mig veterligen inte misstänkt för något annat brott. Rättsväsendet har inte lagt några fortsatta restriktioner för hans fri-och rättigheter, han dömdes inte till ”elva års fängelse – och livstids utestängning från vissa utbildningar”. Några sådana påföljder finns inte i den svenska straffskalan och då är det orimligt att ålägga ett universitet att införa dem. Som så ofta annars hamnar vi i gränsdragningsproblem. Om en som avtjänat straff för mord inte ska få läsa medicin på universitetet, ska folk som begått andra brott få göra det? Är det okej att ha dömts för misshandel? Rån, våldtäkt? Eller är det för att det handlar om just läkarutbildningen vi blir chockade och upprörda? Eller för att han varit nazist? Hade det varit okej om han läst till farmaceut, civilingenjör eller lärare – eller gått en kurs i antikens kultur och samhällsliv?
Fegt men klokt
Det kan tyckas fegt av Uppsala universitet att inte gå hela vägen och stänga av den morddömde studenten. Istället lämnar man åt landstinget att stoppa honom från att ha patientkontakt, vilket ju i praktiken innebär att han inte kommer att kunna fullgöra sin utbildning. Kanske fegt. Men klokt. En morddömd ex-nazist på läkarlinjen är ett extremfall och det vore dumt att utifrån ett sådant fatta beslut som kan skapa större gränsdragningsproblem i framtiden för ett universitet som ska vara öppet för alla.
I kombination med Socialstyrelsens besked när det gäller själva legitimationen räcker universitetets agerande för att uppnå det viktigaste av två önskvärda resultat: Björn Söderbergs mördare kommer inte att bli läkare, åtminstone inte med svensk legitimation.
Hoppa av!
Det andra önskade resultatet, att skapa trygghet, lugn och trivsel bland de andra läkarstudenterna i Uppsala, är svårare att uppnå med mindre än att den i dag 33årige morddömde studenten självmant avbryter sina studier. Kanske är den enda framkomliga vägen att vädja till hans sunda förnuft: Du blir aldrig läkare. Gör dina studiekamrater, ditt universitet och den svenska läkarkåren en tjänst genom att hoppa av och gå vidare i livet.
Skrivet av: MARTIN ENGQVIST Journalist